ifsbeetle

Ingermanlands söner

Hej! Hälsningar från Edsbyn, de svenska bandymästarnas hem.  Jag har förstått att det bor en del finländare här, men kanske inte lika många som söderut. Finnskogsmuseet finns tom i närheten vilket jag har besökt en eller ett par gånger. Och många gånger när jag åker på affärer i staden, har någon en radio på med finskt program, och nu och då kan jag råka höra en konversation med den karakteristiska grova accenten. Det fyller mitt hjärta med glädje och samtidigt ensamhet.

Medan de flesta sverigefinnarna är vana vid en lång relation mellan de två grannarna och är bra integrerade i den lokala kulturen, har jag hamnat här under andra omständigheter. Jag har gått ombord på mitt eget unika utmanande äventyr genom att komma till Sverige, och förstod att en del av min motivation var att ta reda på min identitet – vem jag egentligen är. Ibland undrar jag ”vad vet folk här om mig?” De kanske känner att jag går omkring med något slags börda på ryggen, och de har rätt om de tänkt så. Det var först nyligen som jag till fullo förstod det själv, men nu är det dags att dela med sig.

Nå, jag antar att bästa sättet att förklara det är att tala om min far, en finne från Ingermanland vars eget liv var en mycket internationell resa, från Ryssland till Estland, Finland, Sverige och slutligen, till Kanada.

Det var där jag föddes. Jag antog alltid att jag var son till två vanliga finska immigranter som många andra i Sudbury. Min far berättade bara då och då att han varit någonstans nära den ryska gränsen och nästan blivit skjuten av en tysk soldat. På den tiden tycktes alla ha en ”krigshistoria”, så jag tänkte inte särskilt mycket på det förutom ”Wow”. I det dagliga livet var han en strikt och religiös man, och oerhört hårt arbetande. Han var 51 när de skaffade mig till världen, och det är bara naturligt på något sätt att vi inte förstod varandra så bra, men våra skillnader visade sig bli mer än ett enkelt generationsgap.

Eino föddes 1927, i Valkeasaari nära St Petersburg, av Aleksander Pavelinpoika (Pauls son) Ryösä, och hustrun Eeva. De bodde i Merituittu, ett samhälle med finska jordbrukare. I början var livet en blandning av glädje och sorg. Han tyckte om enkla saker som att springa runt i naturen, plaska runt i diken och leka med djuren. Inte så stor skillnad mot min egen barndom, tills vi gräver djupare.

Jag skall berätta lite från hans liv, från den nya biografiska boken Inger: Father & Son:

Man var tvungen att leta för att hitta guldkant när vi var i Kolchosen. Min syster Irja och jag var ofta skilda från våra föräldrar hela dagarna, och redan tidigt fick vi vara i kollektivets daghem den mesta tiden. Jag var lycklig när jag fick rida på barnskötarens rygg när hon var ute och plockade blommor på ängen, eftersom jag älskade hästar. Vid 3 års ålder hade jag redan fått smak för att vara med dem; ofta när mamma åkte till stan med häst och vagn, fick jag sitta bredvid och hon lade tömmarna i mina händer; manade jag på djuret: ”Spring, hästen!”

Vi behandlades inte med silkesvantar; tidigt fick jag hjälpa till på gården. Föräldrarna var inte rädda för att ge barn på fem och sex år ansvar som folk i dag tycker är farligt. Jag fick ofta ta in hästarna för natten i stallet, och lärde känna deras egenheter.

Mina morföräldrar, Nikolai och Hedvig Kunerus hade nekat till att gå med i Kolchosen i motsats till Santeri och Eeva. Som en konsekvens blev de skickade med tåg till mellersta Asien, tillsammans med andra av våra nära släktingar. Vi fick möjlighet att återförenas med deras dotter Sylvi senare. Jag hade ofta varit över hos mina morföräldrar, särskilt på sommaren, så länge de fanns kvar. De bodde två kilometer från huvudvägen. De var medelålders potatisbönder och bra, starka arbetare.

En gång skulle jag gå och klappa ett föl som var på gården, men mamman var skyddande och ville inte låta någon främmande röra dess barn. Hon rusade mot mig. Låt oss säga att om inte mormor hade varit där i tid och tagit mig, då hade det gått illa för den här pojken. Morfar Nikolai kommer jag ihåg för hans humor och vänlighet. Han retade mig om stigens längd från huvudvägen till deras stuga eftersom mina små ben alltid blev trötta, genom att säga, ”Eino…moffa kommer upp till stora vägen i stället om du klarar av att träffa mig med en sten, ok?”

Eftersom jag inte förstod skämtet, blev jag mycket uppskakad och skrek ”Nej! Jag kastar inte sten på dig.” Så morfar fick ta pojken i sin famn och torka bort tårarna som nu rann nerför hans kinder.

Nu var de borta.

Snart fick Irja lunginflammation. Eeva gav henne ångbehandling, men en gång, medan de var under handduken, drog flickan av den och hetvattenkitteln flög ner, och skållade mammas fötter. Hon bröt ihop och skrek, “Varför gjorde du det, Irja? Mamma försökte göra dig bättre.”

Men flickan sprang utan ett ord till sin säng. Hon hade kanske fått nog, kanske visste hon i sin visdom, att det var hennes tur att gå hem. Jag var där vid Irjas säng med mamma, den stunden hon gav upp. Det fanns inga läkare tillgängliga som kunde komma och hjälpa. Hon sträckte ut sina händer framför sig och skrek två gånger: ”Mamma! Mamma!”

Och så var hennes livslinje bruten. På den tiden sade folk att unga som var kloka dog unga. Jag var nästan avundsjuk på henne, för att hon kommit undan från landet av lidanden, och nu undrade vi varje dag vad som sedan skulle hända oss.

Många fler prövningar väntade unge Eino, eftersom familjen lämnade Kolchosen och flyttade längre söderut för arbete. Finnarna förföljdes alltmer, och tilläts inte längre bo inom en radie på 100 km från St Petersburg. Många gånger försökte de återvända, bara för att bli nekade det av den sovjetiska regeringen. Snart var han också väl bekant med dödsfall och lidande.

När Sylvi rymt från Kazakhstan 1940, berättade hon väldigt dåliga nyheter för oss. Nikolai och Hedvig hade dött där. Först maken, sedan frun. Hettan var intensiv och vid deras ålder hade de arbetat alltför hårt.

Tyska soldater kom fram. Alla djur som de ägde var man tvungen att lämna ifrån sig och i gengäld fick man lite säd. Eino och andra pojkar tvingades hjälpa till att bygga vägar för tyskarna. Hans historia som jag hade känt till länge, men aldrig förstått, passade äntligen in i bilden. Kriget fanns överallt runt Eino, och bomber flög direkt över hans huvud många gånger. Han försökte hålla andra barn varma, och tände en brasa åt dem. En ung soldat fick panik, han fruktade att elden skulle avslöja dem för fienden. Med pistolen pekandes mot pojkens huvud började han skrika åt Eino.

Hur han lyckades överleva allt som jag just nu berättat lämnar jag som ett mysterium, men i alla fall är jag här idag, och kan skriva om detta. Sverige spelade faktiskt en stor roll för hans förmåga att undkomma Sovjet, och det i sig självt är mycket intressant.

Nu kanske du delvis förstår bättre, min attraktion till Sverige. Även idag är det ett land som naturligtvis tar emot krigsflyktingar. Om Sverige inte tagit emot min far för så många år sedan, och om min mor, som letade efter ett eget liv, inte kommit hit för att studera, så hade jag sannolikt inte kunnat berätta om allt detta för er. Det var faktiskt först när jag bestämt mig för att flytta till Sverige, som myndigheterna i Finland avslöjade att Eino var ingermanländare. Detta enda beslut att flytta medförde att min upptäcktsresa började. Man kan kalla det ödet, om man tror på det. Alltsedan dess, genom noggrann forskning har jag kunnat rekonstruera historian i ganska stor omfattning.

Idag är jag inte bara en finländare, jag är en finskingermanländare. Ord kan inte helt förklara det men på något sätt ärvde jag detta folks historia och problem, vilket påverkade mig omedvetet så djupt i min barndom. Jag har ett ansvar att berätta denna historia, som en lärdom för kommande generationer.

Inger: Father & Son finns ute nu:
Paperback (Engelska): http://www.amazon.com/dp/1533365040
Kindle/PC/Mac/Smartphone: https://www.amazon.com/dp/B01FWLXN5K

Mer info (Engelska):
Official Page: http://ryosa.com/ingerbook
Facebook: http://facebook.com/ingerfatherandson

publicerades originellt på “Ingria” tidskrift (www.ingermanland.nu)

[stc-subscribe category_in=”Forgotten Finland”]